Det finns en hel del information och böcker för föräldrar till yngre barn och ungdomar med adhd och autism. Mindre är skrivet om föräldraskapet när det är dags för barnet att ta steget ut i vuxenvärlden.
– Jag brukar säga att man har ett förlängt föräldraskap. Ibland kan det pågå hela livet, men det ser förstås väldigt olika ut, säger Katarina Sörngård författare till den nya boken ”Föräldraguiden vid autism och adhd, så vägleder du ditt barn från ung till vuxen”.
Genom åren har hon träffat många familjer där barnets ”vuxenblivande” avstannat och situationen inneburit ett stort lidande, både för den unge och föräldrarna.
– När skolan inte längre fungerar som struktur är det inte ovanligt att fastna på rummet, vända på dygnet, isolera sig och få ett liv utan mycket innehåll. Det i sin tur att kan leda till depression, andra psykiatriska tillstånd och olika problem. Det är viktigt att få hjälp att bryta isoleringen och hitta sin väg till en meningsfull tillvaro, säger Katarina.
”Inte konstigt att det är svårt”
Problemen in i vuxenvärlden beror ofta på att NPF-diagnoserna, såsom autism och adhd/add, innebär nedsättning av färdigheter som krävs för att ta vuxenansvar, understryker Katarina. Det handlar bland annat om överblick, tidsuppfattning, planeringsförmåga, initiativtagande, ta andras perspektiv och att kunna avstå från en kortsiktig belöning för att det ska bli bättre på lång sikt.
– Det är väldigt naturligt att det blir svårt om man har sådana svårigheter. Som förälder är det viktigt att förstå att problembeteenden sannolikt är ett resultat av funktionsnedsättningen. Ens barn kan inte på annat sätt – det handlar om färdighetsbrister.
För att kompensera för sitt barns svårigheter behöver föräldrarna fortsätta att ge konkret stöd länge, fortsätter Katarina. De behöver vara engagerade i barnets liv, vara motorn som tar reda på möjligheter, anpassa krav och förväntningar och kommunicera med ett explicit språk som barnet förstår.
– Det går inte att tänka ”nu är mitt barn vuxet, nu får hen klara det här”, även om omgivningen kanske tycker att du curlar. Man måste hålla i och hålla ut – tills barnet har förutsättningar att ta ansvaret själv eller andra kan komma in och hjälpa.
Katarina Sörngård, leg psykolog och författare
Bygga förtroende
För att lyckas guida sitt barn ut i vuxenvärlden är Katarinas allra viktigast råd att skapa och upprätthålla en förtroendefull relation till barnet.
– Gör allt du kan för att bygga er relation – utan den når du inte fram. Var nyfiken istället för att kritisera och döma, lyssna och lös problem tillsammans. Hitta stunder där du och ditt barn kan träffas och bjud in till samtal.
Ta hjälp av samhället
Man ska inte heller dra sig för att söka stöd från samhället när man behöver det, fortsätter Katarina. En viktig insats kan vara boendestöd när barnet har flyttat hemifrån till egen lägenhet. Har barnet mer omfattande funktionsnedsättning kan stödboende av olika slag med personal bli aktuellt.
En annan viktig del av samhällets stöd är Arbetsförmedlingens särskilda uppdrag att hjälpa personer med funktionsnedsättning ut i arbetslivet. Men även daglig verksamhet kan bli en viktig struktur i vardagen och ibland en väg till arbete. Socialtjänsten kan också ha arbetsinriktad verksamhet av olika slag.
– För många är det alldeles nödvändigt att ta hjälp. Man kan inte axla allt ansvar själv. Som förälder behöver man informera sig, för det är inte så lätt att veta vad som finns. Och tyvärr ser jag alltför ofta att det brister, att man inte får det stöd man har rätt till.
Viktigt ta hand om sig själv
Som förälder till barn med autsim/adhd behöver man också vara extra noga med att ta hand om sig själva, menar Katarina.
– Att bara fokusera på barnet är en ohållbar strategi. Tar man slut som förälder kommer man inte klara av det krävande föräldraskap som det innebär att ha barn med funktionsnedsättning. Man måste försöka få till den återhämtning man behöver, kanske träffa vänner, träna eller göra annat som laddar batterierna. Man kan inte bara leva för sitt barn, man måste även ha annat som ger livet mening.
– Klarar man av att acceptera barnets funktionsnedsättning och att livet kanske inte kommer bli riktigt så som man föreställt sig har man bäst förutsättningar att ge bra stöd. Livet kan bli väldigt bra ändå. Det har jag sett många gånger.