Har alla ADHD nuförtiden?

”Vi har väl alla en släng av ADHD”. ”Jag är lite aspig.” De senast 10–15 åren har diagnoserna ADHD och autism fått fotfäste och populariserats i allmänhetens medvetande. Och visst kan det vara lätt att känna igen sig i vissa symtom – men det är långt ifrån detsamma som att ha en diagnos.

– Nej, alla har verkligen inte ADHD, men alla bör få hjälp om man upplever svårigheter. Det finns mycket man kan göra för att underlätta vardagen, säger Caroline Byström, leg psykolog och verksamhetschef på Modigo.

En positiv effekt av ökad medvetenhet om neuropsykiatriska diagnoser är det kan kännas mindre dramatiskt att få en sådan diagnos. Men populariseringen har också problematisk aspekter, anser Caroline Byström.

– Diagnoserna blir utvattnade i det allmänna medvetandet. Dessutom är det förvirrande. Vi kan alla uppleva koncentrationssvårigheter ibland, ha svårt att komma igång med uppgifter eller känna rastlöshet. Det betyder inte att vi ADHD.  Inte ens om man upplever stora problem inom området är det säkert att uppfyller diagnoskriterierna.

Stränga kriterier för diagnos

För att veta om en person har ADHD krävs en neuropsykiatrisk utredning (ADHD-utredning) med legitimerad psykolog och läkare. Genom intervjuer och tester undersöks om personen lever upp till de stränga kriterier som fastställts i vårdens diagnosmanual för ADHD:

1. Man ska uppvisa ett flertal specificerade symptom på ADHD. Listan på symptom hittar du här. Symptom ska ha funnits redan i barndomen och vara kvar i nutid.
2. Symptomen ska innebära tydliga svårigheter inom ett flertal områden i livet, t.ex. både i hemmet och i skolan/på arbetet.
3. Det ska inte finnas andra orsaker som bättre förklarar svårigheterna.

– Det här kan upplevas som lite fyrkantigt. Men det är jätteviktigt för att vi inte ska definiera normaltillstånd som funktionsnedsättning, säger Caroline Byström.

– Min bild är att det oftast är punkt 2 som en diagnos faller på. En person kan uppleva tydliga svårigheter, men om de inte är tillräckligt omfattande är det inte ADHD. Däremot kan det verkligen orsaka lidande för individen – och det bör personen få hjälp med.

Stöd och hjälp utan diagnos

För att inte uppfylla diagnoskriterierna är inte detsamma som att sakna behov av stöd och hjälp, förtydligar Caroline. Gråskalan kring problematik som liknar ADHD är stor.

– Det här är en grupp som ibland hamnar i en lite knepig situation eftersom det kan vara svårt att få hjälp i den offentliga vården utan formell diagnos. Det är synd för det finns mycket som går att göra för att underlätta.

Vilken typ av hjälp kan det handla om?

– Ofta har man stor nytta av att lära sig konkreta färdigheter och strategier, till exempel hur man planerar vardagen eller tar hand om sina känslor utan att explodera. Det är också vanligt att man hamnat i negativa cirklar av tankar, känslor och beteenden som man har stor hjälp av att bryta.

Det är alltså fråga om insatser i form av KBT-behandling och/eller psykoedukation, fortsätter Caroline. KBT har starkt stöd i forskning vid psykisk ohälsa och kan vara en bra terapiform vid ADHD och ADHD-liknande problematik.

– För många är det väldigt hjälpsamt att ta stöd av en psykolog för att hitta strategier och träna in dem. Det gäller även som komplement till en medicinsk behandling för personer som har ADHD.

← Tillbaka till alla artiklar